Det där med att somna själv

Ikväll har jag haft en riktig dust med lillkillen. Jag är inte säker på att jag vann.

Det handlar om att jag tycker (som jag gjort länge) att han ska lära sig att somna själv, allra helst utan att man är i rummet (yeah right!) men åtminstone utan att man behöver hålla i honom. Det funkade bra ett tag, men så fick han nån slags separationsångest och vägrade somna när jag skulle lägga honom och sen blev det semester och somna på en massa konstiga platser... Och nu sitter vi här och håller i honom varje kväll. Jag har fått det så långt att det räcker att jag håller min hand så han kan ligga och trycka sin fot mot den, men det är ju egentligen ingen skillnad mot att hålla handen.

Så ikväll (när maken ändå var och fotade U2 på Ullevi......) tänkte jag att vi skulle börja med avvänjning. Till en början ställde han sig bara upp hela tiden, men det brukar han göra annars också. Efter de vanliga ritualerna med att lägga honom ner igen, sitta en bit bort och läsa tidning medan han springer runt i sängen osv, bestämde jag mig för att gå ut en stund. Då blev han fullkomligt hysterisk och det blev inte ett dugg bättre bara för att jag gick in igen nån minut senare, bara om jag höll i honom. Vilket jag vägrade. Så där låg han och skrek ett bra tag. Till slut gav jag upp och gjorde som vanligt, och såklart somnade han på två röda.

Det är INTE kul när han skriker i panik, så vill jag inte ha det. Då får det hellre vara som det är och ta längre tid. Nån som har några bra tips?